Cyanobakterierna eller blågrönalgerna, Cyanobacteria - Cyanophyta
|
|
|
Blågrönalger i mikroskop
© Pirkko Kokkonen |
Blågrönalger anpassar sig
De trivs i näringsrikt, varmt vatten, men de påträffas också i näringsfattiga vatten och även i mycket extrema förhållanden (i heta källor, på katakombers väggar och i öknar). En del av blågrönalgerna är giftiga. Blågrönalgernas giftighet, dess orsaker och förhållande till miljöfaktorer är mål för ständig forskning.
Blågrönalgerna hör till jordens äldsta organismer och är en naturlig del av vattendragens organismsamhälle. Av Finlands över 2 000 artbestämda planktiska alger hör cirka 100 till blågrönalgerna. Det är dock svårt att uppskatta deras verkliga artmängd då taxonomin förnyas hela tiden tack var nya molekylbiologiska metoder.
| |
  |
| |
Algbestånd av Mycrocystis sp.
© Reija Jokipii
|
Blågrönalgerna påminner till sin byggnad bakterier både när det gäller cellväggens sammansättning och cellinnehållets konstruktion. Blågrönalgcellen omges av en tunn hinnartad cellmembran. Blågrönalgerna är prokaryoter. Man kan inte urskilja inne i cellen en skild cellkärna och cellorganen är utspridda i cellen, så som fallet är med bakterier. Cellens innehåll, protoplasman, fyller hela cellen och ser ut som en enhetlig massa i mikroskop. Färgämnena eller assimilationspigmenten är i protoplasmans yttersta skikt som små korn. Därtill har cellerna gasvakuoler som främjar svävningen genom att minska cellens specifika vikt. För blågrönalger är en primitiv celldelning typisk. Blågrönalger producerar syre
Funktionellt påminner blågrönalgerna om andra planktonalger och producerar liksom växterna syre genom sin fotosyntes, vilket de egentliga bakterierna aldrig gör. Den blågröna färgen får de av de rådande färgämnena i cellen; av det gröna a-klorofyllet, av det gula karotenoidet och av de blå fykocyanerna och de röda fykoerytrinerna som är vattenlösliga pigment eller bilikromoproteider. Färgämnenas inbördes mängdförhållanden bestämmer blågrönalgens färg. Hur ser en blågrönalg ut med blotta ögat
 |
|
Vatten som färgats av blågröna alger, fotograferat från bryggan.
© Finlands miljöcentral SYKE.
|
- Enskilda stora samhällen eller trådknippen av blågrönalger syns i vattnet som grönskiftande små flingor (släkterna Anabaena och Microcystis i sjöar (brackvatten) och åar och Nodularia i brackvatten) eller spetsiga stickor (släkten Aphanizomenon både i sjöar, åar och brackvatten).
- När tusentals kolonier av blågrönalger ansamlas förändras de mikroskopiska blågrönalgerna till en för blotta ögat uppenbar algmassa.
- Algmassans färg varierar från brunaktigt grön till turkosgrön.
- Algmassan skingras vid beröring, för den består av små skilda cellgrupper.
Vad man ser i mikroskopet
 |
|
|
Blågrönalger i mikroskop. © Pirkko Kokkonen
|
Med olika förstoringar (100-1 000 gånger) kan man se:
> 100-gångers förstoring
- cellens blågröna eller p.g.a. gasvakuolerna brunaktiga färg
> 400-gångers förstoring
- cellinnehållets iögonenfallande homogenitet
- avsaknaden av färgpartiklar (kromatoforer)
- avsaknaden av en tydligt avgränsad kärna
- avsaknaden av former med flageller. Blågrönalgerna rör sig inte i egentlig mening, men hos vissa släktens filament kan man observera rörelse i ofixerade prov
Identifiering utgående från morfologi (genom mikroskopering)
- för blågrönalger typiska grundegenskaper
- cellens enkla form
- i allmännhet enkla kolonier (colonies) eller trådar (trichomes)
- ingen egentlig inre struktur
- inga flageller eller hår
- färgpartiklarna eller kloroplasterna och pigmenten är inte koncentrerade, utan fördelade jämnt inne i cellen (blågrön eller grön-rödskiftande färg)
- cellen ofta omgiven av gel eller ± en fast slida (liksom trådar) cellen kan innehålla gasvakuoler (gas vesicles), som är svarta eller purpurfärgade
- i ordningen Nostocales finns dessutom specialiserade celler (heterocyter och viloceller (akinetes).
Vid identifiering av cyanobakterier bör följande faktorer tas i beaktande:
- om cellen är en prokaryot eller eukaryot (bl.a. cellens inre struktur)
- cellens form och storlek (mätnoggrannheten bör vara 1 μm)
- om cellen har gasvakuoler och om de kan skiljas från eukaryota cellorgan (svåra att upptäcka i små celler <2-3 μm)
- om cellerna är sammanbundna av slemtrådar (t.ex. släktet Snowella).
Till början av sidan
|