Restaurering av havsvikar

Behov av att restaurera havsvikar uppstår ofta som en följd av att vikarna blivit grundare och börjat växa igen. Uppgrundningen av havsvikar beror på såväl landhöjningen som belastningen av fasta partiklar. Landytan höjs 3–9 mm/år vid Finlands kuster. Landhöjningen är störst vid Bottenvikens kust och minst i östra delen av Finska viken. Organiskt och organiskt material sedimenteras i havsvikar till följd av mänsklig verksamhet på avrinningsområdet, strömmar, isens rörelser och vikens egna biologiska processer. Den uppgrundning som beror på sedimenteringen kan uppgå till 5 mm/år.

Det är i och för sig en naturlig process att havsvikarna blir grundare, och så här uppstår mångsidiga landskap och habitat vid kusten. På grund av landhöjningen avsnörs den del av vikarna till sjöar, andra torkar upp och omvandlas till strandängar eller myrar. När havsvikar växer igen uppstår flador, som sedan utvecklas vidare till glon, i synnerhet i Kvarken. Flador och glon är skyddade enligt vattenlagen. Landhöjningen leder också till att det uppstår nya skär och öar. Kustvattnen är viktiga livsmiljöer och förökningsområden för åtskilliga fågel- och fiskarter.

Uppgrundningen, eutrofieringen och igenväxningen av havsvikar stör å andra sidan strandinvånarna och orsakar olägenheter för rekreationsbruket. Man kan dock försöka minska de här problemen fall för fall med hjälp av restaureringsåtgärder, exempelvis genom slåtter av vattenväxter eller muddring. Vid sidan av alla olika restaureringsåtgärder är det nödvändigt att man också minskar den yttre belastningen.

Foto: Maria Arola.