Eutrofiering
Eutrofiering, eller övergödning, betyder att växternas primärproduktion ökar som en följd av att tillgången på näringsämnen har ökat. Näringsämnen når naturen bl.a. med avloppsvatten, gödsel från åkrar och nedfall från luften.
Eutrofiering såväl på torra landet som i vattnen
I landekosystem kommer eutrofieringen till uttryck bl.a. i att skogarnas tillväxt ökar. I synnerhet kvävenedfallet och den ökade koldioxidhalten i atmosfären sätter fart på skogarnas tillväxt.
I hav, sjöar och vattendrag yttrar sig eutrofieringen i att vattnet blir grumligare, vilket beror på att planktonalgernas tillväxt ökat. Därtill breder vattenvegetationen ut sig, och trådalgerna i strandvattnen förökar sig till övermått. Övergödning av vattenekosystem kan också leda till uppkomsten av algblomningar, dvs. massförekomster av planktonalger, samt syrebrist under vintern och förändringar i fiskfaunan.
Eutrof natur inget problem i och för sig
Det förekommer på naturlig väg både eutrofa (näringsrika) och karga växtplatser, och en förändring från ett kargare till ett mera eutroft tillstånd kan ske helt utan att människan är inblandad.
Eutrofiering kan också resultera i ökad biologisk mångfald, åtminstone lokalt. Många artrika fågelsjöar har uppkommit just genom eutrofiering. Om eutrofieringen emellertid är storskalig, krymper den biologiska mångfalden med största sannolikt, för de karga platserna och arterna i dem minskar i antal.
Eutrofiering – ett problem för människan
Det är framför allt eutrofieringen av vattnen som upplevs som ett problem. Då ett vattenekosystem blir eutrofare ökar förekomsten av flera oönskade livsformer, t.ex. strandvegetationen, små karpfiskar eller giftiga blågrönalger.
När det gäller torra landet önskar sig mången att produktionen ska öka: ju bättre grödorna och träden växer, desto bättre. På landbacken undgår man också många olägeneheter som är förknippade med eutrofieringen, t.ex. syrebrist.
Svårt att bekämpa eutrofiering
Det är svårt att få bukt på en eutrofieringsprocess när den väl har kommit i gång. Näringsämnen ackumuleras under årens lopp i bottensedimentet eller jordmånen. Även om belastningen upphör kan eutrofieringen fortskrida, eftersom de småningom upplagrade näringsämnena kan lösa sig i vattnet igen och stå till växternas förfogande.
Man kan i viss mån påskynda återställningen av en eutrofierad sjö genom att avlägsna näringsämnen ur den med hjälp av slåtter och fiske. Man kan också muddra eller täcka bottensedimentet. På vintern kan man installera en syrsättingsapparat i sjön för att förbättra syreförhållandena i bottnen. Så här hejdar man att näringsämnen frigörs i vattnet.
|