Försurning

Med försurning avses att jordmånens eller ett vattensystems förmåga att stå emot, eller neutralisera, surt nedfall försämras. Försurande föreningar faller till marken med regnet som våtdeposition eller bundna till partiklar och gaser som torrdeposition. Ifall det sura nedfallet överskrider miljöns toleransgräns, kan ett ekosystem med tiden förlora sin neutraliseringsförmåga, dvs. buffertförmåga, nästan helt och hållet.

Regnvattnet är i sig själv lite surt, men vissa luftföroreningar gör det ännu surare. Vid förbränning av fossila bränslen såsom stenkol, olja och torv uppstår rökgaser, som innehåller svavel- och kväveoxider. Dessa oxider reagerar kemiskt i luften och det uppstår syror, som faller ned till marken med regnet.

Karga skogssjöar känsliga för försurning

Försurningen är skadlig för många växter och djur i naturen, i all synnerhet för vattenorganismerna. Försurningens inverkan på vattenorganismerna beror inte alltid direkt på det sura vattnet utan på att det i sura förhållanden lösgörs joner av aluminium och tungmetaller från jordmånen. De kan vara giftiga för organismerna.

Karga sjöar och skogsmarken i norr är allra känsligast för försurning, eftersom deras naturliga buffertförmåga är svag. I jordmånen och bergarterna på frodiga områden ingår det ofta mycket kalk, vilket förbättrar buffertförmågan och motverkar försurning.

Försurning sedan 1960-talet

Försurningen började ge sig till känna på 1960-talet, då utsläppen från industrin ökade kraftigt och man inte ännu hade utvecklat lika effektiva reningsmetoder för rökgaser som vi har i dag.

Man fick upp ögonen för problemet relativt långsamt, även om hotbilderna som rör de sura regnen var allvarliga: fisklösa sjöar, döda skogar och rostangripna metallkonstruktioner. Slutligen fick man till stånd internationella avtal om minskande av utsläpp, och dessa har bitit framför allt på svavelnedfallet.

Sura nedfallet har minskat - sjöar och vattendrag repar sig från försurning

I och med att svavelnedfallet minskat, har också mängden svavelföreningar i alla slag av sjöar minskat under 1990-talet. Av detta följer av att buffertförmågan har också tilltagit. Av de små sjöarna i Finland håller uppskattningsvis 5 000 på att återhämta sig från försurning.

Ett bevis på detta utgör t.ex. det att abborrbestånden ökat i många skogssjöar vars fiskbestånd lidit av försurning på 1970- och 1980-talen. De första tecknen på att bestånden repat sig observerades i södra Finland redan i början av 1990-talet. Den positiva utvecklingen i sjöarna kan delvis också bero på de gynnsamma, milda vintrarna och varma somrarna.

Grundvattnet återhämtar sig mycket långsammare

Att det sura nedfallet har minskat framgår också av att grundvattenkvaliteten förbättrats. Återhämtningen kan dock vara långsammare än i ytvattnen. Svavelföreningar och andra luftföroreningar binds vid jordpartiklar och frigörs småningom från jorden i grundvattnet. Hur länge det tar för grundvattnet att repa sig från försurning beror i hög grad på jordmånens egenskaper.