Markanvändning och byggande

Sydöstra Finlands tätorter bildar två kedjor. Den ena kedjan hör ihop med Kymmene älv och den andra med Salpausselkä. Anjalankoski, Kotka, Kuusankoski och Veckelax i Kymmenedalen samt Villmanstrand, Joutseno, Imatra och Rautjärvi i Sydkarelen hör till landets mest betydande träförädlingsorter. Kotka och Fredrikshamn är östra Finlands port mot havet. De moderna hamnarna med stor kapacitet och landsvägarna som löper genom området tjänar inte bara östra Finlands utan också Rysslands behov.

Tätorterna vid Kymmene älv är i huvudsak industriorter med stor energiproducerande industri samt träförädlingsindustri. Staden Kouvola utgör ett undantag. Kymmene läns före detta huvudstad är i stället inriktad på service. Staden utgör också en knutpunkt för trafiken. Via staden löper, förutom järnvägstrafiken till östra Finland och Ryssland, flera viktiga landsvägar.

Villmanstrand är ett betydande centrum för mångsidig service och industri. Staden står i förbindelse, förutom med Saimen, också med Finska viken via Saima kanal. Villmanstrand, Joutseno och Imatra bildar tillsammans Södra Karelens kärnområde.

Vid planeringen av markanvändningen drar man nytta av den bebyggda miljön och gör tätortsstrukturen enhetlig genom att rikta byggandet till de områden som redan är bebyggda. På så sätt sparar man på naturresurserna. Förutom trycket att bygga nytt så leder även flyttrörelsen till ett planläggningsbehov. Ett betydande mål för utvecklingen i många kommuner är att få nytt liv i centrumområdena.

Som en följd av minskat bete håller landsbygdens traditionella kulturlandskap på att förändras och försvinna. Att rikta det kompletterande byggandet till de redan existerande byaområdena bidrar till att hålla byarna livskraftiga. För landskapet och byamiljön är det också viktigt att man bibehåller de goda jordbruksområdena som odlingsmark.

I Sydöstra Finland påverkar hamnarna, och den vid stränderna placerade tätortsindustrin, strändernas naturliga tillstånd. Stränderna påverkas också av fritidsbebyggelsen. Tidigare byggde man mycket nära stranden. Detta har landskapliga och andra aspekter. Till exempel kan variationen av vattenytans höjd vara till skada för bebyggelsen. Senast vattenytans höjd var skadligt hög i Kymmene älv och Vuoksen var under åren 1974-1975 och 1981.

I Finland har byggandet och övrig markanvändning sedan länge reglerats i lag. En central författning var byggnadslagen från 1958. Lagen blev ersatt år 2000 av den nya markanvändnings- och bygglagen. Lagens generella mål är att skapa förutsättningar för en god livsmiljö samt främja en ekologiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. De beslut som fattas angående områdesanvändningen och byggandet verkar långt in i framtiden. Att i efterhand ångra dåliga beslut är både svårt och dyrt. Den nya markanvändnings- och byggnadslagen utgår från att följderna av planerna ska utredas tillräckligt på förhand.

Sydöstra Finlands miljöcentral främjar bevarandet av en god livsmiljö och bevarandet och utvecklandet av fungerande samhällen.

Vi styr, stöder och följer med planläggningsarbetet och byggnadsverksamheten i kommunerna inom vårt verksamhetsområde. Dessutom utfärdar vi en del av de undantagstillstånd som är förenliga med markanvändnings och byggnadslagen. Vi besluter också i ärenden som är förenliga med byggnadsskyddslagen och främjar skötseln av kulturmiljön inom vårt verksamhetsområde. För kommunerna och andra intressegrupper arrangerar vi skolning i aktuella frågor som gäller markanvändnings- och byggnadslagen.