Områdenas användning och samhällsstrukturen
Förutsättningen för en hållbar användning av områdena är en tillräckligt enhetlig samhällsstruktur. Man bör stödja och främja planering, byggande och boende som är ekologiskt hållbara även på landsbygden och i kustregionerna. Landskapsplanläggningen är det centrala verktyget för att planera områdena, och dess bindande verkan betonas i kommunernas planläggning och exempelvis då man styr placeringen av handelns storenheter.
På de urbana områdena har ett kompletterande byggande som konsoliderar samhällsstrukturen genomförts väl. Generalplaneringen
Generalplanen är det viktigaste redskapet inom planeringen av markanvändningen för att styra utvecklingen av samhällsstrukturen. Den styr koordineringen av verksamheterna och beaktar också olika skyddsbehov. Tätortsgeneralplanerna styr också den mer detaljerade detaljplanläggningen. Detaljplanläggningen ska täcka i synnerhet kust- och tätortsområdena för att markanvändningen ska vara planerad och behärskad. Delgeneralplanläggningen av stränderna har framskridit i en stor del av kust- och skärgårdskommunerna. Inom delgeneralplanläggningen av tätorterna finns det skillnader i de enskilda regionkommunerna. I Åboregionen har generalplaneringen framskridit väl.
Utvecklingen för de godkända generalplanerna (med rättsverkningar) av landarealen i Egentliga Finland och Satakunta
|
 |
|
|
Arbetsresorna
Arbetsresornas längd berättar för sin del om hur samhällsstrukturen utvecklats. Resornas längd har stadigt ökat redan i 25 år, dvs. samhällsstrukturen har ytterligare splittrats. I motsats till vad en hållbar utveckling skulle förutsätta, bor människorna allt längre bort från sina arbetsplatser och på så sätt ökar också de utsläpp som trafiken orsakar.
Utvecklingen av andelen arbetsresor av olika längd
|
 |
|
Källa: Finlands miljöcentral, Datasystemet för uppföljning av livsmiljöer ELYSE (uppgifterna i systemet insamlade från Befolkningsregister- och Statistikcentralen)
|
År 2005 bodde redan hälften av de sysselsatta i Egentliga Finland på mer än fem kilometers avstånd från sin arbetsplats. År 1980 var andelen 27 %. I Satakunta har trenden varit den samma, men andelarna är i någon mån mindre (år 2005: 43 % och år 1980: 25 %). Kraftigast har andelen korta arbetsresor under två kilometer minskat, med cirka tjugo procent under tjugofem års tid. På motsvarande sätt har resorna på över tjugo kilometer ökat med cirka tio procent. Medlen för en hållbar samhällsstruktur
En splittrad samhällsstruktur är problematisk med tanke på en hållbar utveckling. Konsolideringen av samhällsstrukturen skapar förutsättningar för en fungerande kollektivtrafik, korta arbetsresor, tillgången på service, effektiva transportsystem samt för att skona naturresurserna och naturområdena utanför tätorterna. Genom att konsolidera samhällsstrukturen kan man minska utsläppen av växthusgaser och andra utsläpp i miljön.
Särskilt viktigt är det att behärska samhällsstrukturen hos de expanderande stadsregionerna, men därigenom kan man också stödja livskraften hos landsbygdens tätorter och byar. Å andra sidan kan en dålig planering leda till ohållbara, alltför kompakta områden med alltför få grönområden, där de sociala problemen hopas och livsmiljöns kvalitet och trivsel försämras.
Den kompletterade byggverksamheten som konsoliderar samhällsstrukturen på de stadsliknande områdena har genomförts väl. I tätorternas randområden och städernas kranskommuner har det spridda byggandet ökat. Med hjälp av generalplanläggningen kan det spridda byggandet behärskas på ett mer bindande sätt. Även kommunerna bör i tillståndsfrågor fästa uppmärksamhet på samhällsstrukturen.
Ett ekologiskt hållbart boende på landsbygden och användningen av den främjas genom att rikta nytt byggande till landsbygdens byområden. En hållbar användning av kustområdena förutsätter planering av strändernas markanvändning.
|