Fastställande av målen för restaurering

Innan man bestämmer sig för vilka restaurerings- och vårdåtgärder man kommer att utföra är det skäl att precisera det problem som åtgärderna behövs för och att fastställa målen för restaureringen. Vill ni exempelvis att ha färre blågrönalgsblomningar, minska på växtligheten eller reducera mängden mörtfiskar som försämrar vattenkvaliteten och öka rovfiskarnas antal. Eller vill ni återställa det ursprungliga vattenståndet? Vill ni att det ska vara enklare att röra sig på sjön eller är det största problemet en försämrad vattenkvalitet?

Målet för vattenvården är att vattendragen har en god ekologisk status, vilket betyder att vattnen uppvisar sina ursprungliga naturliga arter och ett balanserat organismsamhälle. Även om man inte har möjlighet att göra en bedömning av den ekologiska statusen, är det bra att komma ihåg dess betydelse även vid mindre restaureringsprojekt. Vid restaureringen ska man försöka återställa vattendragets naturliga tillstånd till de delar som det är möjligt och förnuftigt med tanke på den nuvarande användningen av vattnet och dess avrinningsområde.

Man ska också utreda kostnaderna och de potentiella finansieringskällorna genast i början. Ibland kan målen stå i strid med varandra. Då är det viktigt att man diskuterar och finner tillsammans en lösning som alla parter kan godkänna. Restaureringsåtgärden bör väljas med omsorg, för ingen sjö, å, havsvik eller bäck är lik en annan. En åtgärd som passar ett vattendrag fungerar inte nödvändigtvis lika bra i ett annat vattendrag, fastän vattnen liknar varandra till det yttre.

Sjöar, havsvikar och tjärnar

Sjöar och havsvikar kan ses som slutna vattenekosystem, för i bägge utbyts vattnet långsamt. Den ekologiska statusen för sjöar bestäms utgående från algmängden och algarterna samt bottendjursarterna, fiskfaunan och vattenväxternas artsammansättning. I kustvattnen bestäms den ekologiska statusen utifrån algmängden och bottenfaunan. På bedömningen av både sjö- och kustvattnens kvalitet inverkar också vattnets näringshalt, i kustvattnen dessutom siktdjupet.

Målet för restaurering är ofta att förbättra möjligheterna att använda vattendraget för simning, båtliv och fiske. När man ställer upp målen är det oerhört viktigt att man tar i beaktande vattendragets ursprungliga tillstånd och de rekreationsmöjligheter det erbjuder. Exempelvis i en humussjö som har brunt vatten på naturlig väg kan man inte få till stånd sandstränder med klart vatten.

Metoderna är många, men alla kan inte tillämpas på alla ställen. Exempelvis vattenbassängens form (morfologi) eller eutrofieringsproblemets stora omfattning kan utgöra hinder för viss åtgärder. Syrsättning lönar sig endast om vattenbassängen har ett djupt område, och beslut om reduceringsfiske bör basera sig på observationer av fiskbeståndet. Det är mer eller mindre omöjligt att återställa statusen för havsvikar vid kusten till ett tillstånd som motsvarar det på 1960-talet, eftersom den mänskliga verksamheten är så omfattande på avrinningsområdena i dag. Vid en del stora sjöar kan vattenreglering i anslutning till vattenkraftproduktion eller översvämningsskydd utgöra ett hinder för restaureringsåtgärder.

När man fastställer restaureringsmålen bör man också beakta markanvändningen i vattnet och på dess avrinningsområde. Exempelvis på naturskyddsområden och i deras närhet ska åtgärderna stöda skyddsgrunderna, och man måste kunna avgränsa åtgärdernas verkningar så att de inte berör skyddsområdet. Vid havsvikar som är föremål för stor diffus belastning ska man inte avlägsna vattenväxtligheten från mynningarna av de diken som rinner ut i viken, för växterna har en stor ekologisk betydelse som bindare av näringsämnen är mycket stor.

Älvar och bäckar

Målen för restaureringar kan vara antingen användarinriktade, och sträva efter att förbättra rekreationstjänsterna, eller naturinriktade, då målet är att återställa de ursprungliga naturförhållandena helt eller delvis. Fiskeriekonomisk restaurering är en typisk restaureringsform för älvar och bäckar. Tidigare restaurerades älvar ofta efter att flottningen upphört.

Vid restaurering tar man i beaktande inte bara vattendragets ursprungliga tillstånd utan också de begränsningar som den nuvarande användningen av avrinningsområdet medför, på samma sätt som i den funktionella målbilden för vattendraget. Fullständig restaurering av vattendrag lämpar sig bäst för exempelvis naturskyddsområden, vars markägarförhållanden är stabila och strävandena efter ekonomisk nytta inte längre är viktiga, t.ex. för att torrläggning av marken inte längre behövs.

Den ekologiska statusen för vattendrag bestäms utgående från algarterna, bottendjursarterna och fiskfaunan. Därtill tar man i beaktande näringshalterna och i vissa typer av åar även vattens surhet.

Målbilden är en verksamhetsmodell, i vilken man slår samman fårans ursprungliga, naturliga tillstånd och de mänskliga verksamheter som nu påverkar fåran. Verksamhetsmodellen består av två skeden: först bestäms fårans ursprungliga/historiska tillstånd med alla sina egenskaper, och efter det tas alla de egenskaper bort från det historiska tillståndsmålet som inte längre är möjliga på grund av hur fåran används i dag.

Måltillståndet för ett vattendrag med omgivning kan utredas exempelvis genom att man granskar närliggande fåror som är i naturtillstånd eller använder sig av gamla uppgifter, såsom gamla kartor. En kartläggning av dragen av naturtillstånd i vattendraget är till stor hjälp när man planerar själva restaureringsarbetet. Fastän markanvändningen vid stränderna ofta begränsar möjligheterna till omfattande restaureringsarbeten är den inget hinder för mindre åtgärder, såsom planering av en profil som efterliknar fåran i naturtillstånd eller en mångsidig strandväxtlighet.