Lagstiftning och restaurering av vattendrag

En viktig fråga i den nya vattenlagen, som trädde i kraft den 1 januari 2012, är tryggandet av naturvärdena för bäckar och småvatten i naturtillstånd. I jämförelse med den gamla vattenlagen betonas nu i högre grad förebyggande av att vattendrags och grundvattenförekomsters status försämras och av att de naturliga förhållandena i bäckar äventyras. Minimering av olägenheter är ett krav som gäller för genomförande av restaureringsåtgärder av alla slag samt nyttjande av vattendrag.

När behövs tillstånd

Av de vanligaste vattenrestaureringsmetoderna kan flyttning av stenar med muskelkraft, röjning av hinder, småskalig slåtter av vattenväxter samt muddring där muddermassan underskrider 500 m³ i allmänhet göras utan tillstånd enligt vattenlagen. För muddring krävs dock alltid att man gör en anmälan till NTM-centralen minst en månad innan åtgärden påbörjas.

För muddring där mängden muddermassa överstiger 500 m³ krävs alltid tillstånd enligt vattenlagen. Man behöver ett tillstånd enligt vattenlagen även för syrsättning, höjning av vattenståndet och behandling med kemikalier samt för praktiskt taget all slags restaurering av åar och älvar. När det gäller slåtter av vattenväxter är det bäst att rådfråga NTM-centralen eller kommunens miljövårdsmyndighet om det område man planerar att slå är större än vad som avses med mindre område (i praktiken större än ens eget strandområde).

För vård- och intensivfiske (restaurering av näringskedjor) krävs tillstånd av innehavaren av fiskerätten till vattenområdet. För vårdfiske behöver man tillstånd av NTM-centralen endast om man använder fångstredskap som står i strid mot lagen om fiske. Tillstånd av regionförvaltningsverket behövs då man vid fisket ämnar stänga av en kungsådra, kanal eller åmynning. För provfiske behövs tillstånd av vattenområdets ägare. För restaureringsprojekt som har omfattande verkningar eller som orsakar skada krävs i regel alltid tillstånd av regionförvaltningsverket.

Av vattenlagens 3 kap 2 § framgår den allmänna tillståndsplikten för vattenhushållningsprojekt. Det lönar sig att gå igenom förteckningen alltid innan man påbörjar ett restaureringsprojekt. Man kan behöva tillstånd även för mindre restaureringsåtgärder om exempelvis det vatten som ska restaureras ligger i närheten av ett för vattenanskaffning viktigt område eller ett naturskyddsområde.

Ta alltid i beaktande grannarna, vattenområdets ägare och delägarlagen

Vi rekommenderar att man innan man ens påbörjar en mindre åtgärd underrättar grannarna, vattenområdets ägare, ett eventuellt delägarlag och kommunens miljömyndighet om sina planer. Därtill ska man be om ett skriftligt samtycke för restaureringsåtgärderna av vattenområdets ägare.

Vem kan ta initiativ till restaureringsprojekt?

Initiativtagaren till ett restaureringsprojekt kan vara land- eller vattenområdets ägare eller ett delägarlag (dvs. tidigare skifteslag eller fiskelag), som består av allt från lantgårdar till egnahems- och fritidsfastigheter. Om det finns fler än en som ansöker om tillstånd, ska sökanden alltid bestå av en vattenrättslig sammanslutning, som nyttotagarna bildat med stöd av vattenlagen. Om bildandet av en vattenrättslig sammanslutning föreskrivs i vattenlagens 12 kapitel. Även en statlig berörd myndighet eller en kommun kan vara initiativtagare eller sökande, i synnerhet i projekt som anses vara av allmänt intresse.

Vattenområdenas äganderättsenheter framgår av grundkartan, och information om delägarna fås från kommunens lantmäteribyrå. Till delägarlagets uppgifter hör enligt lagen om fiske att ordna fisket och fiskebeståndets vård inom sitt område och till dess rätter hör att använda vattendraget och dess botten. På skiftade vattenområden har ägarna inte bildat delägarlag, utan ägarna kan bestå av exempelvis privatpersoner, staten, kommuner, församlingar, aktiebolag och stiftelser.