Med POP-föreningar (Persistent Organic Pollutant) avses föreningar som är ytterst svårnedbrytbara (långlivade), med långväga spridning från utsläppskällan, som ackumuleras i organismerna och redan i små halter kan orsaka allvarliga men för människans hälsa eller för miljön. De flesta föreningarna har använts som olika slags industrikemikalier, som flamskyddsmedel eller bekämpningsmedel, och en del är kontaminationer eller spontant uppkomna exempelvis i samband med förbränning.
POP-föreningarna är de allra mest skadliga miljögifterna. De flesta POP-föreningarna är fettlösliga och anrikas därför särskilt i konsumenterna i toppen av näringsvävarna. Vissa ämnen har samband med utvecklings- och fortplantningsstörningar hos djur och kan också ha samma verkningar på människan. Man känner ännu inte till ämnenas långtids- och samverkan.
Internationella fördrag
POP-föreningarna sprids långt från utsläppskällorna och särskilt mot polarområdena. Ingen stat eller område kan ensam lösa de miljö- och hälsoproblem som POP-föreningarna orsakar, utan det behövs åtgärder på ett internationellt plan för att begränsa dem.
Stockholmskonventionen
Den globala konventionen som slöts i Stockholm 2001 avslutar eller begränsar kraftigt produktionen, användningen och utsläppen av de POP-föreningar som omfattas av den. Finland ratificerade konventionen 2002. Konventionen trädde i kraft i maj 2004 och den är ett av de mest omfattande miljöavtalen.
I den ursprungliga konventionen ingick tolv av de farligaste kemikalierna, kallade "the dirty dozen", som till största delen består av bekämpningsmedel som numera har tagits ur bruk.
- aldrin
- dieldrin
- endrin
- DDT
- heptaklor
- klordan
- mirex
- toxafen
- hexaklorbensen
- PCB
- dioxiner
- furaner
Senare tillagda kemikalier
Nya ämnen lades senare till konventionen så att den numera omfattar 28 ämnen. De nya begränsningarna träder i kraft när parterna ratificerar ändringarna i sin nationella lagstiftning. I Europeiska unionen gäller skyldigheterna i Stockholmskonventionen genom POP-förordningen (EG) 850/2004.
Följande kemikalier har tillsats till Stockholmskonventionen efter 2009:
- lindan, (HCH), tillagd i Stockholmskonventionen 2009
- alfa- och beta-HCH (hexaklorcyklohexan), 2009
- perfluoroktansulfonsyra och dess derivat (PFOS), perfluoroktansulfonylfluorid (PFOSF) 2009
- bromerade flamskyddsmedel (PBDE), 2009
- penta- och oktabromdifenyleter, 2009
- hexabrombifenyl (HBB), 2009
- klordekon, 2009
- pentaklorbensen (PeCB), 2009
- endosulfan, 2011
- hexabromcyklododekan (HBCD), 2013
- pentaklorfenol PCP, 2015
- hexaklorbutadien HCBD, 2015
- polyklorinated naftalener CN, 2015
- dekabromdifenyleter DeBDE, 2017
- kortkedjiga klorparaffiner SCCP, 2017
Regionalt FN-ECE POP-protokoll
I den FN underställda ECE:s (Ekonomiska kommissionen för Europa) konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar tillades ett protokoll om POP-föreningar i Århus 1998. Protokollet som begränsar användningen och utsläppen av POP-föreningar trädde i kraft i oktober 2003 och har för närvarande 29 parter.
Begränsningarna i CLRTAP-POPs-protokollet (Convention on long-range transboundary air pollution) gäller i begynnelseskedet 16 föreningar eller grupper av föreningar, till vilka utöver de "dirty dozen" även klordekon, lindan, hexabrombifenyl och vissa polyaromatiska kolväten (PAH-föreningar) hör.
Den verkställande kommittén (Executive Body, EB) för konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar godkände i december 2009 ett nytt protokoll och ett tillägg av följande ämnen att omfattas av begränsningarna:
- hexaklorbutadien
- oktabromdifenyleter
- pentaklorbensen
- pentabromdifenyleter
- vissa polyklorerade naftalener
- vissa kortkedjade klorparaffiner
- perfluorerade oktylsulfonater (PFOS)
Det förnyade protokollet trädde tillsammans med de nya begränsningarna i kraft i juli 2012 när POP-förordningen (EG) 850/2004 ändrades genom förordningen (EG) 519/2012.
EG:s förordning om begränsning av svårnedbrytbara organiska föreningar
Skyldigheterna enligt Stocksholmskonventionen och UNECE:s POP-protokoll har införts i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 850/2004 om svårnedbrytbara (långlivade) organiska föreningar och i ändringen av direktivet (EEG) 79/117. POP-förordningen (EG) 850/2004 har ändrats genom förordningen (EG) 519/2012. Förordningen gäller som sådan i Finland och är det viktigaste lagstiftningsinstrumentet med avseende på en begränsning av POP-föreningar.